Sandblad

Det bästa jag visste när jag var liten, det var att åka till dig.
Eftersom att vi inte åkte till dig så ofta så vart jag överlycklig varje gång
mamma gav mig det glädjande beskedet.
Jag kommer ihåg att varje gång mamma hade berättat att vi skulle till dig så gick jag alltid till thess dagen efter oh frågade glatt "gissa vart jag ska i helgen?"
-vet inte svarade hon.
"jag ska till pappa!", sa jag alltid med ett leende från öra till öra. Hon tyckte alltid att det var kul för min skull, hon visste att vi inte brukade åka dit så ofta.
På fredan när vi skulle åka packade jag, och sedan kom den långa väntan....
"När kommer han?" frågade jag mamma minst 20 gånger på en kvart
och mamma hade alltid samma svar: "snart".
men de vart inte alltid så snart, ibland kom  han inte alls.
Det var nog den största besvikelsen jag nånsin haft i min barndom, eller faktiskt, det är nog det största sveket jag nånsin upplevt i hela mitt liv.
Här har jag gått, glad och förväntansfull i flera dagar eftersom att jag ska åka till min pappa och vad händer?
han kommer inte. ringer inte.

Redan när patrik var nyfödd hade han bestämmt sig för att familjen inte var lika viktig som att åka ut på atlanten med ett fraktfartyg. redan då kom första sveket.
Jag minns en annan gång, mycket svagt, men mamma har berättat och gjort så att jag kommer ihåg det;
Vi skulle åka till pappa en gång, men han kom aldrig. Så mamma gjorde korv med bröd till oss och antog att han gjorde som några gånger förr: skiter i oss. Men pappa kom den gången, full.
han sa till min mamma att han inte ville ta hand om mig och min bror nån mer gång.
Men det gjorde han förstås, men att han kom på tanken...

JAg brukar inet träffa min pappa särskillt ofta men nån gång om året iallafall. En dag kom pappa hem till oss. Han berättade att han och Lotta skulle skiljas och att allt skulle bli mycket bättre nu. Som om han la skulden på Lotta för att vi aldrig sågs...
Han lovade oss massa grejjer som vanligt, och vi gick ju på det. Det är naturligt att lita på sin pappa.
Han lovade att vi skulle träffas mer och att han skulle flytta till Sthlm. Han skulle ta med oss upp till Sälen och lära oss oka skidor. Han lovade mycket men som vanligt var allt bara lögner. LÖGNER

Nu är det ett år sedan jag såg min pappa sist, men det är inte det som gör ont. Utan att det var ett år sen som jag träffade mina småsyskon senats.
Några samtal om året brukar vi ju få, runt födelsedagar, och jul och påsk.
Men vi fick inget samtal i påsk...varför?
HAn hade väl viktigare saker för sig...

En pappa är en man man kan lita på. Som tröstar en om man är lessen.
Vart fan var du under alla åren jag var lessen? Allt du sa var bara lögn.
Om du bara visste vilken smärta du har orsakat mig.


Reijo Laurén, du är inte min pappa. Du är en främmande man i mitt liv